Inledning
I Stigbergets borgarrum står ett borgarhus i miniatyr – ett gammalt dockskåp. Ingen leker längre med skåpet och de dockor som också finns i samlingen. Skåpet har, trots att ingen längre vet hur eller när det kom hit, mer att berätta än om leken från förr.
Dockskåpet - Hundra år av lek
Vi vet inte när och från vem skåpet kom, men troligen har det kommit till museet efter Anna Lindhagens död. Skåpet är märkt ”general Warberg” på baksidan och har sannolikt ägts vid något tillfälle av mor och/eller dotter i familjen Warberg (se nedan). Gissningsvis har det tillverkats runt 1860-80-talen bedömt utifrån inredningen och skåpet i sig. Men det har också kompletterats från olika håll och olika tider. Just detta är en stor del av charmen – föremål av olika kvalitet och skalor berättar om lekens fantasivärld. De yngsta möblerna – två fina set med stolar, ett bord och soffa - märkta ”Nolbyn” är gjorda någon gång mellan 1940-1960-tal. Vilket gör att samlingen som helhet spänner över närmare 100 år!
Bilden
Stilmässigt speglar föremålen i skåpet inredningsstilen vid andra halvan av 1800-talet. Salongen är välbevarad med textiler och små prydnadsföremål. Köket är välutrustat med alla tänkbara grytor, köksattiraljer, kannor och kärl. Köket har bland annat möbler från Gemlaleksaksfabrik men många föremål i skåpet är tysktillverkade och massproducerade (några till och med sin originalkartong kvar) exempelvis ett set med så kallade Thonetstolar som skall efterlikna böjträ. I Nordiska museets samlingar finns nära på identiska stolar inköpta hos leksakshandlare W A Bandel i Gamla stan 1872.
Skåpet bär tydliga spår av lek – i ljuskronorna sitter små stearinljus. Spåren av sot i taket berättar att de också varit tända. Men det finns också undantag som tex den masstillverkade salongsmöbeln av plåt som är i ovanligt gott skick. I samlingen finns också dockskåpsaker av lite olika ålder som någon eller några tillverkat själv kring sekelskiftet och början av 1900-talet. Av lera, tyg och annat överblivet material har dockorna fått möbler, ”porslin” och dockkläder. Dessa berättar om leken, brukandet och ger en fin kontrast till de massproducerade möblerna i skåpet. Just dessa är också saker som ofta slängts eftersom de sällan tillskrivs något värde. De hemmagjorda hattarna och ”servisen” av lera – har kanske det minsta ekonomiska värdet men är ack så talande.
Skåpet bär tydliga spår av lek – i ljuskronorna sitter små stearinljus. Spåren av sot i taket berättar att de också varit tända. Men det finns också undantag som tex den masstillverkade salongsmöbeln av plåt som är i ovanligt gott skick. I samlingen finns också dockskåpsaker av lite olika ålder som någon eller några tillverkat själv kring sekelskiftet och början av 1900-talet. Av lera, tyg och annat överblivet material har dockorna fått möbler, ”porslin” och dockkläder. Dessa berättar om leken, brukandet och ger en fin kontrast till de massproducerade möblerna i skåpet. Just dessa är också saker som ofta slängts eftersom de sällan tillskrivs något värde. De hemmagjorda hattarna och ”servisen” av lera – har kanske det minsta ekonomiska värdet men är ack så talande.
Dockskåpet idag
Skåpet har ställts i ordning och fått en mer framträdande plats på museet. Den nytillverkade sängen och några små prydnadssaker har också fått komplettera inredningen. För upplevelsens skull har också elektriskt ljus fått smyga in här och där. Idag tilltalar dockskåpsmagin såväl gamla som unga besökare.
Miniatyrkonstnärinnan - Berith Bergström 1896-1979
Några möbler i dockskåpet är ypperligt välgjorda. De är märkta ”Nolbyn” och brukar vara av stort intresse för samlare av miniatyrer. Kvinnan bakom dessa, Berith Bergström, är också intressant. Hon är en av de unga kvinnor som i brytningstiden efter Annas generations framgångar fick möjlighet att skaffa sig utbildning. Hon gifte sig aldrig och fick hela sitt liv kämpa för en ensamstående kvinnas rätt att få ett konstnärligt erkännande och karriär. Berith och Anna Lindhagen rörde sig i samma kretsar och värnade samma intressen även om de inte tillhörde samma generation. Liksom Anna var Berith starkt engagerad i bevarande av kulturhistoriska miljöer och barns rättigheter.
Hennes miniatyrproduktion finns idag representerad i samlingar på Nordiska museet, Värmlands Museum men även i samlingar som tillhör Stockholms universitet, Försäkringsbolaget Skandia samt Rockefeller Foundation, New York. Idag finns också föreningen ”Berith Bergströms minne” med säte i Värmland.
Hennes miniatyrproduktion finns idag representerad i samlingar på Nordiska museet, Värmlands Museum men även i samlingar som tillhör Stockholms universitet, Försäkringsbolaget Skandia samt Rockefeller Foundation, New York. Idag finns också föreningen ”Berith Bergströms minne” med säte i Värmland.
Lärarinnan - Elsa Warberg 1888 - 1962
I samband med flytt av skåpet till en ny plats i borgarrummen så dök en etikett upp på dockskåpets baksida som ger en spännande ledtråd till ytterligare en kvinna och kanske en förklaring till hur skåpet hamnade här. På etiketten står ”general Warberg”.
General Carsten Warberg (1845-1910) hade en lång militär karriär och var bland annat förste adjutant hos Gustaf V. Det är oklart vad etiketten haft för funktion men den har troligen tillkommit någon gång efter 1897 då Warberg fick titeln general. Då Anna Lindhagen var pacifist är det kanske inte särskilt troligt att hon tagit emot en donation från generalen under sin livstid men Carsten Warberg var från 1874 gift med en Sophie Lagercrantz (1851–1934) och sett till skåpets ålder så är det en gissning att det kan vara hennes skåp från början eller möjligen deras dotter Ebba Sophia Elisabeth Warberg - kallades Elsa (1888 – 1962). Elsa levde som ogift och arbetade som lärarinna på en av de första flickskolorna - Wallinska skolan – som erbjöd studentexamen. Elsa kan ha varit den som skänkte skåpet till museet eller möjligen kom det dit efter hennes död 1962. I Warbergska arkivet (Krigsarkivet) finns Elsas brevkortsalbum - överlämnat till arkivet av Elsa Warbergs kusin, överstinnan Eva Kleen. I mappen noteras att Eva Kleen 1963 fått uppgiften att ta hand om boet efter Elsa död. Kanske var det då dockskåpet hamnade hos museet.
General Carsten Warberg (1845-1910) hade en lång militär karriär och var bland annat förste adjutant hos Gustaf V. Det är oklart vad etiketten haft för funktion men den har troligen tillkommit någon gång efter 1897 då Warberg fick titeln general. Då Anna Lindhagen var pacifist är det kanske inte särskilt troligt att hon tagit emot en donation från generalen under sin livstid men Carsten Warberg var från 1874 gift med en Sophie Lagercrantz (1851–1934) och sett till skåpets ålder så är det en gissning att det kan vara hennes skåp från början eller möjligen deras dotter Ebba Sophia Elisabeth Warberg - kallades Elsa (1888 – 1962). Elsa levde som ogift och arbetade som lärarinna på en av de första flickskolorna - Wallinska skolan – som erbjöd studentexamen. Elsa kan ha varit den som skänkte skåpet till museet eller möjligen kom det dit efter hennes död 1962. I Warbergska arkivet (Krigsarkivet) finns Elsas brevkortsalbum - överlämnat till arkivet av Elsa Warbergs kusin, överstinnan Eva Kleen. I mappen noteras att Eva Kleen 1963 fått uppgiften att ta hand om boet efter Elsa död. Kanske var det då dockskåpet hamnade hos museet.
Vad kan leksakerna i Anna Lindhagens museum berätta?
Gemensamt för de livsberättelser som dyker upp i samlingen är att de alla kommer ur i stort sett samma borgerliga samhällsklass. Kvinnorna har fått möjligheter att studera och påfallande ofta har de valt att inte gifta sig utan i stället valt yrkesarbetet. Samlingen av leksaker på Anna Lindhagens museum är kulturhistoriskt intressant och har mycket att berätta om flickors villkor, om industrialism och det borgerliga hemidealet - om värderingar och samhällsförändringar och det har därför potential att berätta också om Anna Lindhagens tid och gärning. Lekens flyktighet förtar inte att detta lilla dockhus också kan berätta om det stora allvaret.